Det har sedan Gunnar Heléns tid som Folkpartiledare funnits en stark myt inom Folkpartiet/Liberalerna att man är mycket mer begåvad och mycket mer smart än alla andra partier och de flesta andra också. Några av oss kommer ihåg hur Helén, efter varje dåligt val, förklarade det hela med att: ”Vi hade den i särklass bästa politiken, men vi nådde inte riktigt ut.” Internt sa man att dumskallarna till väljare inte förstod sitt eget bästa.
I det gamla ungdomsförbundet gjorde man sig, som ett exempel, alltid rolig på sina kongresser över riksdagens debatt om reglerna för jakten på morkullor. ”Hur kunde man ägna sig åt något så löjligt! I Sveriges riksdag!”
I verkligheten har det varit så att varken begåvning eller smartness har varit någon större tillgång i partiet, sedan Helén. Inte heller verklighetsförankringen har funnits där. Över miljonen människor har haft jakten som en viktig fråga. En ekonomisk helhetssyn behövs för att man skall kunna bedriva politik och man måste förstå hur företagande, småföretagande, fungerar, liksom hur statsförvaltningen fungerar.
Det har inte alltid varit så här. Bertil Ohlin var en lysande begåvning och ekonom. Kanske inte så folklig men ändå omnämnd som ”Vackre Bertil” – kvinnornas man. Ohlin såg till att Sven Wedén blev partiledare efter honom. Wedén var en lysande begåvning som kunde ta till sig mycken information blixtsnabbt och se kärnan och kunde dra bra slutsatser (jag jobbade ett kortare tag med honom). Hans företagare/entreprenörsbakgrund var ovärderlig. Under denna tid låg partiet på 16-24%. Sägas skall kanske också att under Fälldin gick C upp till 25%. Också en stor begåvning.
Dagens ledning för Liberalerna har framhållit att man är mycket duktiga förhandlare, för att sedan visa alla korten. Det är alldeles uppenbart att ledningen för Liberalerna och för den skull ej heller Centerpartiet har varit vuxna uppgifterna.
En fundamental sak som L och C inte begripit, men som S begriper fullt ut, är att regeringsmakten innehåller så mycket mer än de frågor som avgöres av riksdagen. De många katastrofala generaldirektörsutnämningarna är bara ett litet exempel på detta.
Den bästa lösningen idag vore ett nyval. Det innebär sannolikt att Liberalerna åker ur riksdagen, vilket nog vore bra. Alla de som de som samlat tillräckligt med pensionspoäng kan då försvinna ur partiet och en nystart kan inledas.
Men framför allt behöver vi – som Christine Lagarde sa – ”vuxna i rummet!”
I helhetens namn skall väl sägas att den nuvarande situationen också är talmannens fel. Med bättre kraft och kompetens hade vi haft en regering för länge sedan eller ett nyval. Men ingen begåvad jurist sätter sig i riksdagen.
Ovanstående skrevs I början av januari. Nu kan endast tilläggas att C och L, som många redan påpekat, blivit lurade upp på läktaren och kan inte komma ner då man är livrädda för ett nyval. 33 av de 70 punkterna som man kommit överens om med S ”skall utredas” och vara klara mot slutet av mandatperioden. Har man arbetat i statsförvaltningen och kanslihuset – som jag har gjort – vet man hur lätt det är att begrava frågor på detta sätt och sedan komplicera dem till oigenkännlighet.
När man inte ens satt sig i regeringen har man ingen kontroll alls.