Bedömningarna från tidigare står sig tyvärr. Se artikeln nedan från för två år sedan.
Det nuvarande “spelet” kring regeringsmakten påminner mest om en sandlåda för småbarn eller för att använda IMF chefen Christine Lagardes uttryck – det behövs fler vuxna i rummet. Som någon redan sagt nu tycks Jimmie Åkesson vara den ende vuxne i rummet.
Tyvärr upprepar historien sig. Och små länder är ofta mer utsatta att få ett inkompetent politiskt etablissemang. Låt oss ta ett exempel som vi fick från Norge, av dem som följer svensk politik nära:
”Politikerne viket samstemte i
Sin idealistiske syn på seg selv og verden.
Dette minner om norsk politikk på 1930 tallet. I 1939 var professor Halvdan Koth utenriksminister I Arbeiderpati Regjeringen. Koth var en dominerende kraft i tidens styre. Da det begynte komme inn krigs varsler fra Berlin, var dette helt imot det som Koth hadde trodd på. Han hadde i legre tid drevet med å arrangere fredskoferanser i Genev og adre steder, Selv da melding kom om at den Tyske krigsfåten var på vei mot nord. Klarte Koth å se bort fra dette varsel. Meldingen ble liggende på skrivebordet. Ingen i Regjeringen ble imformert. Det gikk bedre enn man skulle ventet. Slagskipet Blûser ble senket i Drøbakk Sundet- takket veret
Kommedant Eriksen på Oscarsbog festnig. Denne fyrte av alt hann hadde av kanoner og torpedoer. Slagskipet sank -okkupasjonen av Oslo ble forsiket slik at Koth og regjeringen kom seg nordover mot Åndalsnes og senere Tromsø.
Koth ble ikke tiltalt for sine forsømmelser under Krigsoppgjøret i 1945. Han hadde billass med bøker med hjem fra USA- Han fortsatte med sin historiske bokproduksjon.
Norske politikere kunne rømme fra konsekvensene av sin politikk før krigen. Svenske politikere må antagelig”
Många i näringslivet är naiva eller «idealistiska» i sin analys/uppfattning om det politiska systemen. En helt fantastisk lärobok om hur det fungerar är förre finansministern och nationalekonomen Yanis Varoufakis bok «Adults in the Room: My Battle With Europe´s Deep Establishment» och vår uppfattning är att denna beskrivning har en allmängiltighet och gäller inte bara för Grekland ,men det blir så tydligt vid en riktig ekonomisk kris.
Man kan sammanfatta Varoufakis budskap enkelt:
- de politiska ledarna i Europa betalar hellre ut nya miljarder Euro än att erkänna tidigare misstag/felbedömningar
- härav fick Grekland mer pengar, levererade helt orealistiska framtidsprognoser och fick helt orealistiska krav på sig
- När det inte fungerade skickade man nya pengar med krav som inte gick att uppfylla
- Och vi har inte sett slutet ännu och nu försvinner fler och fler av de ansvariga eurpeiska politiker som kastat bort de europeiska skattebetalarnas pengar
- Något ansvar kommer nog inte att utkrävas. Precis som i Norge.
Varoufakis medicin var enkel – även om vi inte kan gå in på detaljerna:
- erkänn att de grekiska bankerna är i konkurs och överlämna dem till Europeiska Centralbanken
- omvandla greklands lån till obligationslån utan tidsgräns precis som Storbritannien fick efter andra världskriget – Storbritannien återbetalade sina lån med den sista återbetalningen 2009.
- Gör återbetalningsvillkoren sådana att återbetalningar sker med medel som genereras om Greklands tillväxt är högre än 1,5%.
Detta ville inte EU gå med på och den Grekiska regeringen vågade inte driva det bl.a. därför att EUs lösning kortsiktigt gynnade det ekonomiska och därmed åtminstone delar av det politiska etablissemanget.
«Moneny Talks» som man brukar säga. Under alla år har det varit svårt att tala om detta på «mikronivå».
Vår bedömning är att många av dem som sitter i Riksdagen eller i Regeringskansliet på politiska poster skulle inte ha en chans att få arbeten med likartade ekonomiska villkor utanför politiken. Vidare får man en inkomstgaranti efter att ha suttit i Riksdagen med lite olika regler. Efter 12 år normalt full inkomstgaranti. Vidare ger regeringsmakt möjlighet att sätt partivänner som genraldirektörer, ambassadörer etc.
Effektiviteten och kvaliten skulle sannolikt gå upp om vi minskade antalet riksdagsledamöter, liksom på kanslihuset och monterade ner ett antal myndigheter. I Sverige har vi 28.653 innevånare per riksdagmandat, Tyskland har 112 834 och USA har 608 785. En riksdag med 101 ledamöter skulle ge 99 010 innevånare per riksdagsledamot. Med färre ledamöter skulle man bättre känna till dem och veta vad de står för. I dessa frågor är det politiska etablissamanget enigt – så att tro att en förändring kan komma till stånd är naivt. Men driver man ingen opinion kan man vara säker på att inget händer.
Synen på politiken försämras ytterligare genom det spel som pågår. Blir det nyval – för att våga sig på en prognos – kommer SD att stärkas och kanske både MP och L åka ur riksdagen. Vore bra om spärren till riksdagen ökades till 5%.
Vi får hoppas att slutresultatet blir att det blir fler vuxna i rummet – det kommer ta tid och det tar på att vara optimistisk.