Värderingar tar lång tid att förändra.
Tog man studenten 1965 var det nio procent av en årskull som tog studenten. Härnösands läroverk var det enda gymnasiet norr om Uppsala under 350 år.
Nu har riksdagsmajoriteten haft ambitionen att de flesta skall ta studenten och sedan helst gå vidare till universitetsstudier. Eller för att uttrycka det mer brutalt. Alla skall bli fina akademiker och inte vara ”arbetare” – en politik som väglett socialdemokraterna och vänstern sedan mycket länge. Wanja Lundby Wedin deltog för ett antal år sedan i en debatt under Almedalen, när hon var LO ordförande, om utbildning. Det var chockerande tydligt att hennes uppfattning var att alla helst skulle bli ”fina” akademiker. Det var inte fint att vara rörmokare, snickare ,servitris etc. Ingen stolthet eller respekt för de grupper man säger sig representera.
Samtidigt är verkligheten den omvända. Vi har en tilltagande brist på yrkesarbetare av alla de slag och det kommer bara bli värre.
Med detta som bakgrund har riksdagen utökat antalet högskolor och universitet, där ett huvudmotiv har varit att bedriva lokaliseringspolitik.
För att få elevunderlag till dessa högskolor har studie villkoren förbättrats och kraven sänkts. Det är lättare att komma in och att komma ut på de utlokaliserade högskolorna och universiteten.
Universitetsrektor Anders Flodström var avgörande för Linköpingsuniversitetets uppbyggnad. Sedan blev han rektor för KTH, där han också gjorde ett bra jobb; utnämndes 2007 till Universitetskansler. Kort därefter uttalade han att antalet universitet borde minskas från 14 till 5. Kvaliteten var för dålig och kraven för låga. 2010 valde han att avgå då regeringen inför ett kvalitetssystem som han, stödd av lärarfack och studentorganisationer, ansåg vara undermåligt. Anders var en av de få chefer med verklig resning i den offentliga förvaltningen.
Politiken har fortsatt och den politiska enigheten har blivit än större främst av lokalisering skäl och sysselsättningsskäl – studerar man är man ju inte arbetslös.
Konsekvenserna har blivit förödande. Den nuvarande Corona krisen illustrerar detta med all önskvärd tydlighet. ”Professorer” och ”Forskare” har synpunkter i alla riktningar oftast riktat gentemot Folkhälsomyndigheten och Tegnell och Giesecke.
Det är för lätt att bli forskar eller professor och det blir lätt en försörjningsväg inte ett engagemang och en kunskapsutveckling. Men det otäcka är att i allmänhetens ögon är en professor alltid en professor – med en enorm auktoritet. Det är svårt att förstå att det är en mycket stor skillnad i kunskap och kompetens mellan en professor eller forskare på KTH, Karolinska, Handelshögskolan, Stockholm, Uppsalas och Lunds Universitet och professorer och forskare från Malmö Universitet, Södertörns Högskola, Mittuniversitetet, Högskolan i Gävle etc. Det duktiga ägnar sig åt det de kan. De andra blir politiker/opinionsbildare ofta med syftet att gödsla för mer anslag.
Damma av Anders Flodströms förslag och synpunkter. Genomför dem. Höj kraven och minska antalet universitet. Det ger ett bättre samhälle. Var mer kritisk till vad för ”forskare” och ”professorer” som uttalar sig. Detta särskilt nu i Coronatider.
Titta bara på de kloka personer som blir duktiga hantverkare och inte bryr sig om att skaffa sig en dålig universitetsutbildning. De tjänar betydligt mer pengar. Har ett bättre liv. Och blir inte bittra.